Liten och Livrädd

Sitter i Kista hos svärföräldrarna och skriver detta. 10.35 idag berättade D att kärleken till mig inte är densamma, han har kännt det så till och från i 2,5 månader ungefär. Jag är så rädd just nu, ledsen, förlamad...

Sitter här och löser sudoku efter sudoku, vågar inte sluta för då börjar jag gråta. Skall bo här i Kista tills på tisdag då vi skall träffas igen. Jag ville inte vara ensam i vår lägenhet, så jag valde att åka hit, D får stanna kvar. Han skall fundera över vad vi skall göra för att förändra det han känner och få det att bli bra igen... Jag fick honom att lova på heder o samvete att tänka på det istället för att tänka på om vi skall vara tillsammans eller inte. Jag har inte fått chansen att göra det bra igen, jag gör vad som helst för att få det bra igen! Jag fattar ingenting, allt ÄR jättebra tyckte jag... Inga stora bråk, D har inte visat ngt alls som tyder på det han sa, gos puss o kram som vanligt!!! Vi skulle gifta oss, få barn, mannen jag vill leva med tills mitt liv är slut...

Hur jag skall kunna jobba imorgon, ja det får vi se... Är många vänner jag inte ringt, vet inte om jag ens orkar prata, jag är chockad, rädd... Det här är min västa mardröm tillsammans med att någon i min familj dör. Gud, vad gör jag för att få tiden att gå tills på tisdag, Gud snälla gud, låt mig behålla min man...