kluven

Känner mig alltid så kluven när jag är hemma hos föräldrarna. Dels så älskar jag att vara hemma i staden där jag växte upp och samtidigt får jag alltid ngn känsla av tonårsångest pånytt. Den känslan är så stark, det är riktigt jobbigt stundtals.

ÄR jag verkligen en stockholms-älskare, eller är jag en småstadsälskare? Kluven mellan det gamla och det nya, kanske även mellan förvantningar, mina egna alltså...

Jag börjar ALLTID grubbla när jag är här, över livet i stort och även i smått. Det som är och som har varit. Kommer aldrig fram till ngt när jag är här heller, tror inte om jag måste det...

Daniel har feber sedan i torsdags, vill att han skall bli frisk...